Maj 2008 > Acceptans

”Om en man överraskas av en plötslig regnskur kan han försöka att hålla sig torr genom att springa för att komma undan, eller genom att gömma sig under hustak som finns på vägen. Men oavsett vad han gör, så kommer han ändå att bli blöt. Om han istället ställer in sig på att bli blöt, kommer han inte bli det minsta ledsen eller arg när detta inträffar. Denna inställning gör nytta i alla livssituationer.” Jocho Jamamoto

 

Mina känslor har alltid varit intensiva och jag har ofta i min ungdom av min omgivning betraktats som omåttlig i mina känsloyttringar. Både mina vänner och föräldrar har varnat mig för de faror som lidelsefull inlevelse bär med sig; faror som uppstår när känslor får bestämma över förnuftet. Man har ofta sagt att jag borde lära mig att kontrollera mina känslor. Ingen har dock någonsin visat mig hur jag ska gå till väga för att lyckas med det konststycket.

 

När vi mår dåligt, när vi känner oss rädda, ledsna och/eller oroliga gör vi allt vi kan för att antingen trycka ner eller fly från de så kallade ”negativa” känslorna. För att lyckas med detta, använder oss av en rad olika ”strategier” som till exempel att bruka alkohol och narkotika, gräla och slåss, äta, sova eller tala i övermått, falla in i tvångsmässiga sexuella mönster o s v.

 

Som självlärd, gjorde jag så gott jag kunde. När jag kände mig uppfylld av smärtsamma och obehagliga känslor försökte jag helt enkelt trycka ner dem och inte låta de ta över. Problemet med denna strategi är att man bara lyckas ibland och oftast i, relativt oviktiga sammanhang. När man som mest behöver förneka sin rädsla, oro eller vrede, lyckas dessa ta över och styra ens beteende. Ju mer vi kämpar med att undvika eller förneka våra känslor, desto mer låser vi fast vår uppmärksamhet vid dem. Vi fokuserar mer och mer på hur vi mår, istället på vad vi kan göra åt saken.

 

Jag tror att vi först kan börja tala om känslomässig frihet när vi har lärt oss att acceptera våra känslor och betrakta de som ett naturligt gensvar på besvärliga omständigheter i våra liv. Acceptans brukar oftast betraktas som en passiv och viljelös handling där man helt enkelt tvingar sig att stå ut med saker och ting som man ändå inte kan förändra. Så är dock inte fallet. När vi tvingar oss att stå ut med saker och ting mår vi dåligt och tycker synd om oss själva. Äkta acceptans är istället en akt av självtillit och självförtroende, en fast övertygelse om att man kan hantera vad som helst som kommer i ens väg. 

 

Cus D`Amato var en legendarisk boxningstränare som bland sina adepter hade sådana storheter som Mike Tyson och Floyd Patterson. Han lärde sina elever skillnaden mellan en Hjälte och en Fegis. D`Amato menade att både Hjälten och Fegisen känner sig lika rädda när de befinner sig i en utsatt situation. Skillnaden mellan de två består av att ”Hjälten” har (genom ihärdig träning) lärt sig att acceptera sin rädsla och disciplinerat sig att handla och bete sig som en Hjälte oavsett hur otrygg eller rädd han än känner sig.

 

Det som räknas i slutändan är inte hur vi känner oss, utan hur vi handlar trots känslorna. Vi behöver inse att vi egentligen aldrig varit rädda för olyckor och svårigheter i sig, utan snarare osäkra på våra förmågor att hantera dem. Förmågor kan tränas upp!

SjälFörsvar

FUDO-SHIN Karate