April 2008-1 > Ett Liv – En Chans

Oavsett vad vi gör, avslöjar det vi gör någonting om vilka vi är, eftersom det är vi -individer som utför alla dessa handlingar. Sättet vi skrattar på, sättet vi sitter, står eller går på, säger alltid något om hur vi känner oss inombords. Mitt sätt att prata med andra människor varierar beroende på om jag känner mig arg, glad, lugn, trött eller nervös. Vårt mentala och emotionella tillstånd bestämmer kvaliteten på våra handlingar. Vårt inre speglar sig i vårt yttre.

 

När det vi gör utförs på ett skickligt, vackert och kreativt sätt, med minimal ansträngning och maximal effekt, kallas det konst, oavsett om vi skriver, målar, talar eller spelar ett instrument. I Japan går man ett steg längre och gör konst av i stort sett allting. Människor övar sig i konsten att tillaga te, arrangera blommor, skjuta pil, skriva kalligrafi etc. Det handlar inte så mycket om vad man gör, utan snarare om hur mentalt närvarande man är och vilken inställning man har till det man sysslar med.

 

”Ichigo, ichie” är en fras som används inom den japanska teceremonin och som betyder: ”Ett möte, ett enda tillfälle”. Frasen påminner oss om livets förgänglighet och gör oss medvetna om det unika i varje möte mellan människor. Om den som utför teceremonin inte är 100%  koncentrerad på sin uppgift, och/eller om den personen saknar engagemang och positiv attityd, kommer teceremonin att misslyckas, (oberoende av hur teet smakar). Man kommer nämligen aldrig lyckas med att skapa en stund av meditativ stillhet och enkel livsglädje som är ceremonins främsta syfte och mening. Själva tedrickandet är egentligen bara en bisak.

 

De som sysslar med så kallade ”extrema sporter” som t ex: bergklättring, base jumping, fallskärmshoppning och liknande, upplever något som de själva kallar för en ”kick”. Kicken består i att man är 100% närvarande i det man upplever och att alla andra tankar hamnar i bakgrunden. När alla sinnen är riktade mot samma sak ökar intensiteten i vår upplevelse och ger i och med detta en kick, som särskiljer dessa stunder från ”vardagen”. Frågan som ställs är: Vad (eller kanske vem) är det som ger vardagen dess vardagliga prägel?    

 

SjälFörsvar

FUDO-SHIN Karate