April 2008-2 > Optimister sökes!

”Människan är det enda djur som förmår tänka på hur hon tänker och beter sig. Vi har fantasi och kreativitet som kan skapa mentala bilder om framtiden, långt bortom vår konkreta värld. Vi har samvete som hjälper oss att känna vad som är rätt och fel i olika situationer. Dessutom har vi en inre vilja som hjälper oss att agera mot egna och gemensamma mål. Men om vi inte kan använda dessa unika egenskaper, dessa mänskliga förmågor, vad är vi då?”

Lars – Eric Uneståhl

 

Psykologen Martin Seligman vid Universty of Pennsylvania definierar optimister som människor som anser att ett misslyckande beror på något som de kan förhindra och tror därför att de kan lyckas när de försöker nästa gång. Dessa människor betraktar motgångar som något som de kan övervinna. Pessimister är däremot människor som tar på sig skulden för sina misslyckande, eftersom de tror att bakslaget beror på någon personlig brist hos dem själva; en brist som är medfödd och något som de inte kan åtgärda. Därför slutar de försöka och ger upp.

 

Av tradition har vi utvecklat en vana att bedöma en människas potentiella möjligheter genom att kvantitativt mäta hennes prestation och jämföra den med andras som presterar inom samma fält. Människan bakom prestationen har hittills inte fått någon betonad uppmärksamhet.

 

Vi glömmer att en människa är mycket mer än vad vetenskaplig kunskap kan förklara och vad kvantitativa metoder kan mäta. En människa är en levande varelse vars potential aldrig kan beskrivas i en färdigdefinierad form och sorteras i olika fack och kategorier.

 

Vi glömmer att varje människa skapar sin egen verklighet beroende på hur hon ser på världen och på sig själv. Vi lär oss att tycka om oss själva, därför att andra runt omkring oss gör det. Vi lär oss att tro på oss själva, därför att de som står oss nära, ställer krav på oss och samtidigt, tydligt visar att de har tillit till vår förmåga att klara dessa krav.

 

Jag anser att det viktigaste pedagogiska verktyget för de som arbetar med människor, inte minst med barn och ungdomar, är deras förhållningssätt. För att ungdomarna ska lära sig att stå på egna ben, behövs vuxna som genom sitt förhållningssätt visar förtroende för de ungas förmåga till självständig tanke och handling. Om vuxnas förhållningssätt karakteriseras av medkänsla, omsorg och respekt, kommer det automatiskt att anammas av ungdomarna.

 

 Det är dock omöjligt att ge bort någonting som man själv saknar. Det är inte möjligt att se och bejaka andra om man själv befinner sig i ett tillstånd av obalans och inre kaos. Det verkar som att vår förmåga till att vara goda mot andra bestäms av vår förmåga att vara goda mot oss själva.

Låt oss vara optimister!

 

SjälFörsvar

FUDO-SHIN Karate