April 2008-1 > Syftet med syfte.

” Även om du vet att din strid blir utan framgång, så blir inte ditt liv platt och dumt för det. Det är mycket plattare, Harry, om man strider för något gott och ideellt och tror att man måste vinna striden. Är då ideal till för att uppnås? Lever då vi människor för att avskaffa döden? Nej, vi lever för att frukta den också åter älska, och det kanske just är för dödens skull som livet ofta lyser så härligt en kort stund.” skriver Herman Hesse i Stäppvargen. 

 

Intellekt är något som skattas mycket högt i dagens moderna samhälle. Den största delen av den moderna skolverksamheten är i första hand inriktad mot barn och ungdoms intellektuella utveckling. Vi tror av någon anledning att det räcker att känna till skillnaden mellan ”rätt och fel”, och ”gott och ont”, för att vi automatiskt ska göra konstruktiva val i våra liv.

 

Verkligheten har dock visat att detta är ett, både felaktigt och farligt påstående. Arten människan har genom historien burit sig illa åt, inte bara mot andra arter, utan även mot sin egen. Man gör inte mycket fel om man summerar människans historia som historien om ändlösa krig, våld och förstörelse. Om vi ska förhindra att liknande saker äger rum i framtiden, att fler människor lär sig att hata allt och alla och att friska män, kvinnor och till och med barn förgiftar och bryter ner sig själva, genom att missbruka droger och alkohol, behöver vi ge våra ungdomar mer än enbart information.

 

Egentligen vet vi alla innerst inne, att det inte räcker med högt utvecklad intellekt för att vi framgångsrikt ska ta oss igenom livets prövningar. Det är vår själsliga styrka som i första hand avgör med vilken framgång vi bemöter livet. Vilken nytta har vi av vår höga intelligens om vi saknar engagemang, initiativ och karaktärsstyrka?

 

Vi lider alla av en dödlig sjukdom och har bara några få år kvar att leva. Sjukdomen heter födelse. Detta är en obehaglig tanke som vi helst inte vill tänka på. Medvetenheten om vår egen förgänglighet skrämmer oss och får oss att må dåligt. Därför bannlyser vi denna medvetenhet till våra själars mörkaste och mest avlägsna vrå och försöker att inte låtsas om den. Om vi hade vågat samla mod och medvetet erkänt vår egen dödlighet inför oss själva, skulle vi ganska snart inse hur mycket gemensamt vi har med allting som är levande på Jorden. Alla levande varelser förenas i sin desperata kamp mot en gemensam motståndare. Kampens utgång är redan given på förhand; ingen kan vinna mot döden.

 

Kampen är dock på intet sätt meningslös! Bara för att motståndaren är övermäktig behöver vi inte ge upp. Vem som helst vågar slåss mot en svagare motståndare. Det är just mot överlägsna motståndare som vi har chansen att visa vår själsliga styrka i sin fulla prakt. Ingen kan ta ifrån oss vår frihet att välja att kämpa in i det sista! Ingen kan ta ifrån oss vår vilja att skapa mening med våra liv, att leva vackert, kraftfullt och värdigt. Ingen – förutom vi själva.

 

En gammal historia från den feodala Japan, berättar om en läkare som hade hamnat i en djup depression. Han ifrågasatte meningen med sitt yrke, och i och med detta, hela sitt liv. Han ”slet som ett djur” i sina försök att rädda livet på krigare som sårats i strid. De flesta gånger var de sårade krigare bortom all hjälp. Ibland lyckades dock läkaren rädda livet på någon av dem. Men till vilken nytta?! Så fort den räddade krigaren blev återställd, begav han sig tillbaka till kriget och miste sitt liv ändå.

 

När han inte stod ut med detta längre, bestämde sig läkaren att strunta i allting. Han begav sig ensam till bergen för att komma långt bort från människorna och samhället. Efter några månader kom han dock tillbaka och fortsatte med att ta hand om de sjuka och sårade, precis som om det var världens naturligaste sak att göra och som om han aldrig någonsin hade tvivlat. På frågan varför han kom tillbaka, svarade han: ”Därför att jag är en läkare!"

SjälFörsvar

FUDO-SHIN Karate