April 2008-1 > Utvecklings modellen

För en utomstående betraktare, består karate träning av oändliga upprepningar av attack och försvarstekniker och kombinationer, med och/eller utan en partner. Det är verkligen sanslöst tråkigt att i 20, 30 eller 50 år upprepa samma sak. Det enda man åstadkommer med den sortens ”träning” är att man sliter ut sina leder. Att ”stänga av hjärnan” och bara vifta med armar och ben är rent slöseri med både tid och energi. Det är strävan att utföra karate tekniker med åtminstone lite bättre kraft, balans, fokus och precision som koncentrerar (samlar) utövarens sinne kring varje enskild rörelse.

 

Det är strävan att förfina, utveckla och förbättra som lockar fram det bästa hos oss. Strävan att varje gång göra lite bättre leder till att vi fokuserar på det vi gör. Detta innebär automatiskt att eventuella känslor av rädsla, trötthet eller smärta hamnar i vårt sinnes bakgrund. Man låter sina känslor vara som de är och ägnar sin tid, energi och uppmärksamhet åt att njuta av träningen istället. Varje gång vi sätter upp ett mål och når det förstärks vår självkänsla. Resultatet ger oss en känsla av tillfredställelse och förankrar i oss en känsla av positiv självuppfattning.

 

Koncentration kan definieras som en ökad uppmärksamhet på ett mindre område. Koncentration innebär hängivelse, omsorg och inlevelse.  Ju mer vi är koncentrerade på det vi håller på med, desto mindre störs vi av annat och har större chans att lyckas med det vi gör. Så fort koncentrationen minskar, ökar vår mottaglighet för både yttre och inre störningar. Den totala fokuseringen står i skarp kontrast till vårt vanliga sinnestillstånd när vi har svårt att hålla fast vid en enskild tanke under en längre tidsperiod.

 

Det är intressant att notera hur vi i vissa sammanhang känner oss fullständigt nedbrutna av motgångar, medan vi i andra sammanhang visar prov på en rent otrolig förmåga att resa oss ur svårigheter. Själv har jag länge undrat vad det var som gjorde att jag utan några större problem kunde hantera frustration, trötthet, smärta och rädsla, när dessa förekom i träningssammanhang, samtidigt som jag kunde bli helt kraftlös när jag i det övriga livet stötte på liknande känslor.

 

Jag är fortfarande förvånad (och lite ledsen), över att det har tagit mig så lång tid innan jag insett behovet av att närma mig min vardag med samma inställning som jag närmat mig min karateträning.  

 

SjälFörsvar

FUDO-SHIN Karate